Debattartikel: Stoppa katastrofen i Sudan – släpp fram nödhjälpen

Med 11 miljoner människor på flykt har Sudan den största flyktingkrisen i världen som kan förvärras av en akut osäker livsmedelsförsörjning. EU kräver en omedelbar vapenvila mellan de stridande kuppmakarna som är direkt ansvariga för katastrofen och att hjälp tillåts komma fram. Med risk för att Sudan blir knutpunkt för människohandel och allmän laglöshet står även Europas säkerhet på spel. Det skriver EU-kommissionärerna Josep Borrell Fontelles och Janez Lenarčič.

”Världens värsta, mest komplexa och grymma kris”[1] håller på att breda ut sig i Sudan utan att hamna på tidningarnas förstasidor, enligt FN:s kontor för samordning av humanitära frågor. Med nästan nio miljoner människor som fördrivits inom landet – hälften av dem barn – och nästan två miljoner flyktingar utomlands pågår i Sudan för närvarande den största flyktingkrisen i världen. Och det värsta återstår: Stridigheterna har inneburit avbrott i planteringssäsongen i Sudans mest bördiga regioner. Nästan 20 miljoner människor, dvs. nästan varannan sudanes, drabbas av akut osäker livsmedelsförsörjning i ett land som tidigare var en stor livsmedelsproducent.

Den 15 april går kriget i Sudan in på sitt andra år. Samma dag kommer EU tillsammans med Frankrike och Tyskland att stå värd för en högnivåkonferens i Paris för att vädja om ytterligare humanitärt bistånd och kräva ett slut på denna konflikt. Detta måste bli en väckarklocka för Afrika, Europa och hela det internationella samfundet. 

Vi vet vem som bär ansvaret för denna katastrof. Med sin gemensamma militärkupp i oktober 2021 stal Sudans väpnade styrkor och den paramilitära milisen Rapid Support Forces (RSF) hoppet om en demokratisk revolution i Sudan. Alliansen mellan kuppmakarna sprack och det bröt ut krig dem emellan den 15 april 2023.

Parterna beslutade att föra krig, inte bara mot varandra, utan även mot Sudan och dess folk. I Darfur har folkmorden mot civila på etnisk grund, som ledde till tidningsrubriker om Sudan 2003, återupptagits. I hela landet hindras biståndet avsiktligt från att nå fram och biståndsarbetare nekas tillträde. Hundratusentals sudaneser har flytt till grannländerna, särskilt Tchad och Sydsudan, två länder som redan är drabbade av egna humanitära kriser och livsmedelsförsörjningskriser. Lidandet är helt och hållet orsakat av människor och skulle kunna stoppas i dag.

Externa krigssponsorer som för in kontanter och vapen underblåser striderna. Aktörer som Iran levererar vapen, inklusive drönare, till Sudans försvarsmakt. Förenade Arabemiraten har också ett direkt inflytande på de paramilitära styrkorna RSF som de bör använda för att få ett slut på kriget. Ryssland satsar på båda sidor i hopp om att få tillgång till strategisk infrastruktur och strategiska resurser, bland annat genom privata militära företag med legosoldater, som främst är ute efter guld och mineraler. Röda havet är Europas viktigaste sjöfartsförbindelse med Asien och Stillahavsområdet, och Sudan kan bli en knutpunkt för människohandel, radikala stridande, vapen och alla former av olaglig handel mellan Sahel, Nordafrika och Afrika söder om Sahara. Det är Europas säkerhet som står på spel.

Före kriget, under folkupproret mot en brutal diktatur, visade de många unga aktivisterna, kvinnorättsförsvararna och lokala ledarna världen sin vilja och beslutsamhet att bygga upp ett demokratiskt och fredligt Sudan. Sedan dess har EU och dess medlemsstater stått fast vid sin övertygelse, nämligen att den enda sida som vi stöder i denna konflikt är civilbefolkningen och deras förhoppning om sitt land.

Vi kommer att fortsätta att upprätthålla kontakter med de krigförande parterna utifrån en neutral position som sätter fred och respekt för civila människors liv och rättigheter i centrum. Den 15 april i Paris måste bli ett gemensamt upprop för fred. Det måste vara starten för mer omfattande, samordnade och konsekventa åtgärder från Europas, Afrikas och det internationella samfundets sida avseende Sudan.

Huvudmålet för dagen måste naturligtvis vara att avvärja den hotande hungersnöden i Sudan och att stödja de länder och samhällen som har tagit emot människor som flyr från krig. Det bistånd som står till förfogande, men som av politiska skäl är stoppat av de krigförande parterna, måste nå de behövande, oavsett var de befinner sig. En sådan krigstaktik strider mot internationell rätt och kan utgöra krigsförbrytelser. Vi förväntar oss också att de två ledarna för de krigförande parterna, generalerna al-Burhan och Mohamed Hamdan Dagalo, mer känd som Hemedti, äntligen hörsammar uppmaningarna att stoppa detta blodbad och komma till förhandlingsbordet. Om så inte sker kommer det att få allvarliga konsekvenser.

Våra åtgärder mot Sudan sker inte i isolering. I Sudan, precis som i Ukraina och på andra håll, bör demokratiska strävanden inte bekämpas med riktade vapen. Det är precis vad det sudanesiska folket har krävt, alltsedan de för fem år sedan gick ut på gatorna i Khartoum för att demonstrera. Därför efterlyser vi outtröttligen eldupphör utan dröjsmål, fri tillgång till bistånd och en återgång till en utveckling mot demokrati i Sudan. Vi förespråkar alltid afrikanska lösningar på afrikanska problem. När Sudan går in på andra året av sitt mest dödliga krig förväntar vi oss att regionen tar ansvar. Vi står redo att tillsammans med våra regionala och internationella partner hjälpa Sudan i dess mörkaste stund.

Josep Borrell Fontelles
EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik och vice ordförande för Europeiska kommissionen
 

Janez Lenarčič 
EU-kommissionär med ansvar för krishantering